I’m losing my edge / I’m losing my edge / I can hear the footsteps every night on the decks / But I was there
~ LCD Soundsystem (2002)
På fredag startar SXSW-festivalen i Austin. Och alla som kan åker dit. För att träffa likasinnade och för att vara med om något oväntat. För att äta nuclear tacos och för att lyssna på de skarpaste hjärnorna inom webb, mobilt och innehåll. För att stöta på journalister, spelutvecklare, barnboksförfattare och webbnördar som alla just snöat in på samma ämne som du. Och alla som kan återkommer till det som blivit ett monster.
SXSW startade som en indiemusikfestival 1987 och har vuxit till ett genomkommersialiserat event som lockar över 30 000 människor från hela världen varje år. Vill man bo bra bör man boka hotellrum ett år i förväg. Och då får man bo en bra bit utanför downtown.
Festivalen börjar med interactive och film och avslutas med musik. Musikdelen har rykte om sig att vara viktig för oetablerade band, och många har blivit upptäckta på någon av Austins alla obskyra livescener — John Mayer, Hanson och James Blunt för att nämna några. Även svenska First Aid Kit, nu i ropet, hade framgång 2010. Interactivedelen har också den varit en språngbräda och lanseringsplattform för tjänster inom webb och mobilt; Twitter brejkade här 2007 och Foursquare 2009. Och alla använde Instagram 2011.
Själva konferensutbudet är gigantiskt och nästan stressande oöverskådligt. Det tar veckor av planering innan man bestämt sig för en grov plan. Det underlättas inte direkt av att sessioner är utspridda över delar av centrala Austin. Men samtidigt gör utbudet att du hamnar på paneldebatter, core conversations eller bokuppläsningar som bara råkar vara där. För att du fastnade på en venue. Eller för att din stolsgranne, som är specialist på humor på Twitter inom ostindustrin, bara måste rekommendera en session om hur robotar fixar din parmiddag.
Mycket är pitchar och riktiga lågvattenmärken. En ny bok ska säljas in. Om en produkt ska det tweetas. Å andra sidan är annat helt fantastiskt: förra årets ivriga paneldebatter om disruptiva läromedelsplattformar och tjänstemöjligheter på hälsodata gav insikter långt över högt ställda förväntningar.
Välj sessioner med omsorg. Kolla vilka som pratar istället för att förföras av en bra rubrik, undvik sessioner med siffror i inbjudan, leta efter paneldebatter med någon akademiker i, använd Lanyrd för att hitta presentatörer som du följer på Twitter. Hoppa det vi generellt är långt framme med i Sverige: användningscentrering, standards/HTML5 samt innehåll. Och lämna såklart öppningar för inspiration och risk.
Årets konferensteman fortsätter egentligen på förra årets, fast i ny förpackning: SoLoMo (social+location+mobile), läromedel, spellager, lean UX, molnet, journalistik och innehåll, entrepenörskap samt det som många tror blir den stora snackisen: Big Data. Det är dags att manipulera och analysera den stordata som samlas in på webben, ofta i realtid, för bättre upplevelser och affärer.
Själv ser jag fram emot Eric Ries insikter från Lean Startup-boken, Dennis Crowlys(grundare av Foursquare) presentation om hur social graph i riktiga världen håller på att bli mainstream, hur Lego struntade i trötta managementkonsultråd och byggde disruptiv innovationskultur mitt i den värsta krisen. Och Lean UX, såklart! Bland annat.
Men grejen med SXSW — eller “South By” bland de invigda — är dock egentligen inte konferensen. Det är atmosfären, staden, vädret, människorna och den där känslan av att vara på plats precis där det händer. När Matt & Kim avslutade sitt set på Gowalla-festen förra året dök samma känslor upp som när dammet hade lagt sig efter Oasis i Hultsfredstältet 1994. Eller sparken i magen efter The Tough Alliances debutsingel. Jag var där. Där vi som är där är. Och just nu är det vi som leder.
Detta inlägg publicerades ursprungligen på valtech.se 5 mars 2012.